Stolt!
Jag förstår inte varför det är så lätt att bry sig om vad andra säger?
Jag har tragglat med skolan i två år och gett upp flera gånger.
Men idag tog jag mig äntligen i kragen och gjorde klart uppgifterna jag hade kvar.
Efteråt har jag svävat på moln och känt mig så himla stolt över att ha presterat något.
Det senaste året har jag levt i någon slags grå dimma och bara skitit i allt.
Allt har varit meningslöst, men jag har sakta men säkert kämpat mig upp ur den där dyn.
Jag har inte orkat ta tag i allt på en gång utan gjort en sak i taget.
Skolan har liksom varit längst ner på prioriteringslistan.
Jag har gjort några uppgifter då och då när orken har funnits vilket har lett till att jag idag blev klar. För att jag vet att om jag hade stressat mig igenom uppgifterna hade jag gått in i väggen igen och återigen hamnat på ruta ett. Vilket jag absolut inte vill riskera och jag vet att mina nära och kära inte skulle vilja se mig som jag var för några månader sedan.
Jag är tacksam för alla som har grattat mig, för de flesta vet hur mycket jag har kämpat.
Jag suger åt mig all beröm och känner mig för första gången på länge riktigt stolt.
Iallafall blir jag förbannad på mig själv att jag låter mig slås ner av andras elaka kommentarer.
Ett spydigt grattis får mig mer ur balans än tusen uppmuntrande gratulationer.
Personens ord ekar i mitt huvud att min bedrift inte är någonting att fira för jag borde ha klarat av det för längesedan.
Ja, jag borde kanske ha klarat det för längesedan. Men den här personen vet mer än någon annan vad jag skulle kunna ha riskerat om jag hade stressat fram det här.
Men bättre sent än aldrig som pappa sa.
Jag förstår bara inte vad det är som gör att någon är så bitter att man inte kan glädjas åt andras lycka? Att någon är så egoistisk att det inte går att tänka sig in i någon annans situation? Dessutom trodde jag att jag hade koll på vad för slags människor jag har i mitt liv, vilket gör att jag blir ännu mer förbannad av att så är inte fallet.
Det gör mig ännu mer förbannad att jag sjunker ner på den här människans nivå och försöker förklara mig.
Jag har tragglat med skolan i två år och gett upp flera gånger.
Men idag tog jag mig äntligen i kragen och gjorde klart uppgifterna jag hade kvar.
Efteråt har jag svävat på moln och känt mig så himla stolt över att ha presterat något.
Det senaste året har jag levt i någon slags grå dimma och bara skitit i allt.
Allt har varit meningslöst, men jag har sakta men säkert kämpat mig upp ur den där dyn.
Jag har inte orkat ta tag i allt på en gång utan gjort en sak i taget.
Skolan har liksom varit längst ner på prioriteringslistan.
Jag har gjort några uppgifter då och då när orken har funnits vilket har lett till att jag idag blev klar. För att jag vet att om jag hade stressat mig igenom uppgifterna hade jag gått in i väggen igen och återigen hamnat på ruta ett. Vilket jag absolut inte vill riskera och jag vet att mina nära och kära inte skulle vilja se mig som jag var för några månader sedan.
Jag är tacksam för alla som har grattat mig, för de flesta vet hur mycket jag har kämpat.
Jag suger åt mig all beröm och känner mig för första gången på länge riktigt stolt.
Iallafall blir jag förbannad på mig själv att jag låter mig slås ner av andras elaka kommentarer.
Ett spydigt grattis får mig mer ur balans än tusen uppmuntrande gratulationer.
Personens ord ekar i mitt huvud att min bedrift inte är någonting att fira för jag borde ha klarat av det för längesedan.
Ja, jag borde kanske ha klarat det för längesedan. Men den här personen vet mer än någon annan vad jag skulle kunna ha riskerat om jag hade stressat fram det här.
Men bättre sent än aldrig som pappa sa.
Jag förstår bara inte vad det är som gör att någon är så bitter att man inte kan glädjas åt andras lycka? Att någon är så egoistisk att det inte går att tänka sig in i någon annans situation? Dessutom trodde jag att jag hade koll på vad för slags människor jag har i mitt liv, vilket gör att jag blir ännu mer förbannad av att så är inte fallet.
Det gör mig ännu mer förbannad att jag sjunker ner på den här människans nivå och försöker förklara mig.
Mobbad
Efter två dagar av tapetsering och fula ord kom min mamma och pappa för att inspektera.
Mamma och jag sätter oss vid köksbordet och frågor helt plötsligt:
- Inte var du mobbad i skolan?
Var det där inte:t kom ifrån har jag ingen aning.
- Jo, svarade jag.
Ett ämne som jag har vägrat ta i eller ens tänka på förrän nu.
För hur stor del jag hade i det, eller hur oskyldig jag än var i allt är hela upplevelsen genant.
Eftersom det har kränkt hela min självbild.
Den tiden har förnedrat hela mitt JAG.
Mamma bad om ursäkt för att hon inte visste och för att hon inte hade sett.
Kanske blundade hon för mina dalande betyg, och kanske trodde hon att det bara var jag som var omöjlig när jag började skolka mer och mer.
Men hur berättar man för sin mamma att man är mobbad och utstött?
Att hennes dotter som hon älskar och har uppfostrat inte duger.
Att samhället har underkänt hennes uppgift som mamma.
Då när jag var 13 år var jag inte stark nog att slåss för mig själv.
Jag vände ilskan mot mig själv och började tro på vad några äldre killar sa åt mig den där gången dom tryckte in mig i ett hörn och skrek att jag var ful, äcklig och en jude-hora.
Jag var tydligen vidrig och borde ta livet av mig.
Så hur skulle jag kunna berätta för mamma som grät över mina randiga armar?
Alla växer upp mer eller mindre, men än har jag inte återfått mitt självförtroende.
När jag ser mig i spegeln ekar orden jag dagligen fick höra i skolan, komplexen de gav mig finns fortfarande kvar.
Vissa har bett om ursäkt, andra har inte mognat mer än att de fortfarande tittar snett på mig.
Mamma och jag sätter oss vid köksbordet och frågor helt plötsligt:
- Inte var du mobbad i skolan?
Var det där inte:t kom ifrån har jag ingen aning.
- Jo, svarade jag.
Ett ämne som jag har vägrat ta i eller ens tänka på förrän nu.
För hur stor del jag hade i det, eller hur oskyldig jag än var i allt är hela upplevelsen genant.
Eftersom det har kränkt hela min självbild.
Den tiden har förnedrat hela mitt JAG.
Mamma bad om ursäkt för att hon inte visste och för att hon inte hade sett.
Kanske blundade hon för mina dalande betyg, och kanske trodde hon att det bara var jag som var omöjlig när jag började skolka mer och mer.
Men hur berättar man för sin mamma att man är mobbad och utstött?
Att hennes dotter som hon älskar och har uppfostrat inte duger.
Att samhället har underkänt hennes uppgift som mamma.
Då när jag var 13 år var jag inte stark nog att slåss för mig själv.
Jag vände ilskan mot mig själv och började tro på vad några äldre killar sa åt mig den där gången dom tryckte in mig i ett hörn och skrek att jag var ful, äcklig och en jude-hora.
Jag var tydligen vidrig och borde ta livet av mig.
Så hur skulle jag kunna berätta för mamma som grät över mina randiga armar?
Alla växer upp mer eller mindre, men än har jag inte återfått mitt självförtroende.
När jag ser mig i spegeln ekar orden jag dagligen fick höra i skolan, komplexen de gav mig finns fortfarande kvar.
Vissa har bett om ursäkt, andra har inte mognat mer än att de fortfarande tittar snett på mig.
Jag viftar med armarna och börsnissarna runkar
Jag kommer från en familj där man kan vifta med armarna på ett sydlänskt sätt för att få sin åsikt hörd.
En familj där ingen åsikt är den andra lik, men alla är lika accepterade.
Inget ämne är tabu, det enda som är oacceptabelt är att inte tycka.
"Jag vet inte" finns inte.
Ett uppfostringssätt som jag lärde mig ganska snabbt inte är så accepterat.
För i Sverige är det fult att diskutera politik och religion.
När valtiderna är här kniper folk igen käften, deras åsikter är privata och att fråga någon vad personen ifråga ska rösta på är helt enkelt plumpt och ofint.
Ja, jag är plump och ofin. Ifrågasätter, reagerar, tänker och funderar högt.
Viftar med armarna och himlar med ögonen.
I Röda Ådalen, medans resten av Sverige har blått blod.
Borgerlig vänster och Moderaterna är tydligen ett arbetarparti numera på något schitzofrent vis.
Proggarna har blivit gamla och högutbildade, med kostymer och välklippta frisyrer. Sitter med studielån och drar sitt strå till kapitalismen.
Punkarna är medelålders och har insett att säkerhetsnålar i kinderna är ohygieniskt och en resa till Thailand är mycket mer kultiverat än Ebba Grön.
Thåström sjunger om Gud, för när Fan är gammal blir han religiös.
När man tappar ungdomens ideal och drömmar kanske Gud är det enda hoppet.
Jag drömmer mig tillbaka till ett litet flickrum i slutet av 90-talet med pappas Lp-spelare som spyr ut 70-talets vänsterpropaganda.
Lp-spelaren är utbytt till Spotify och vänsterpropagandan är gammal och förlegat liksom jag.
Likgiltigheten börjar bygga på i mitt huvud, men ibland är jag 17 år igen och viftar med armarna och skriker åt orättvisorna och spyr galla över världen runt mig medans börsnissarna runkar.
En familj där ingen åsikt är den andra lik, men alla är lika accepterade.
Inget ämne är tabu, det enda som är oacceptabelt är att inte tycka.
"Jag vet inte" finns inte.
Ett uppfostringssätt som jag lärde mig ganska snabbt inte är så accepterat.
För i Sverige är det fult att diskutera politik och religion.
När valtiderna är här kniper folk igen käften, deras åsikter är privata och att fråga någon vad personen ifråga ska rösta på är helt enkelt plumpt och ofint.
Ja, jag är plump och ofin. Ifrågasätter, reagerar, tänker och funderar högt.
Viftar med armarna och himlar med ögonen.
I Röda Ådalen, medans resten av Sverige har blått blod.
Borgerlig vänster och Moderaterna är tydligen ett arbetarparti numera på något schitzofrent vis.
Proggarna har blivit gamla och högutbildade, med kostymer och välklippta frisyrer. Sitter med studielån och drar sitt strå till kapitalismen.
Punkarna är medelålders och har insett att säkerhetsnålar i kinderna är ohygieniskt och en resa till Thailand är mycket mer kultiverat än Ebba Grön.
Thåström sjunger om Gud, för när Fan är gammal blir han religiös.
När man tappar ungdomens ideal och drömmar kanske Gud är det enda hoppet.
Jag drömmer mig tillbaka till ett litet flickrum i slutet av 90-talet med pappas Lp-spelare som spyr ut 70-talets vänsterpropaganda.
Lp-spelaren är utbytt till Spotify och vänsterpropagandan är gammal och förlegat liksom jag.
Likgiltigheten börjar bygga på i mitt huvud, men ibland är jag 17 år igen och viftar med armarna och skriker åt orättvisorna och spyr galla över världen runt mig medans börsnissarna runkar.
