Stolt!

Jag förstår inte varför det är så lätt att bry sig om vad andra säger?

Jag har tragglat med skolan i två år och gett upp flera gånger.
Men idag tog jag mig äntligen i kragen och gjorde klart uppgifterna jag hade kvar.
Efteråt har jag svävat på moln och känt mig så himla stolt över att ha presterat något.
Det senaste året har jag levt i någon slags grå dimma och bara skitit i allt.
Allt har varit meningslöst, men jag har sakta men säkert kämpat mig upp ur den där dyn.
Jag har inte orkat ta tag i allt på en gång utan gjort en sak i taget.
Skolan har liksom varit längst ner på prioriteringslistan.
Jag har gjort några uppgifter då och då när orken har funnits vilket har lett till att jag idag blev klar. För att jag vet att om jag hade stressat mig igenom uppgifterna hade jag gått in i väggen igen och återigen hamnat på ruta ett. Vilket jag absolut inte vill riskera och jag vet att mina nära och kära inte skulle vilja se mig som jag var för några månader sedan.

Jag är tacksam för alla som har grattat mig, för de flesta vet hur mycket jag har kämpat.
Jag suger åt mig all beröm och känner mig för första gången på länge riktigt stolt.

Iallafall blir jag förbannad på mig själv att jag låter mig slås ner av andras elaka kommentarer.
Ett spydigt grattis får mig mer ur balans än tusen uppmuntrande gratulationer.
Personens ord ekar i mitt huvud att min bedrift inte är någonting att fira för jag borde ha klarat av det för längesedan.
Ja, jag borde kanske ha klarat det för längesedan. Men den här personen vet mer än någon annan vad jag skulle kunna ha riskerat om jag hade stressat fram det här.
Men bättre sent än aldrig som pappa sa.


Jag förstår bara inte vad det är som gör att någon är så bitter att man inte kan glädjas åt andras lycka? Att någon är så egoistisk att det inte går att tänka sig in i någon annans situation? Dessutom trodde jag att jag hade koll på vad för slags människor jag har i mitt liv, vilket gör att jag blir ännu mer förbannad av att så är inte fallet.
Det gör mig ännu mer förbannad att jag sjunker ner på den här människans nivå och försöker förklara mig.

Kommentarer
Postat av: Lila

Tack Madde. De värmer verkligen!

Aah, kanske är som du säger.. De jobbigaste är nog att må dåligt men att bita ihop hela tiden..



Och grattis i massor föresten!! Tycker du varit superduktig! Ja är på samma nivÅ och prioriterar skolan sist.. Så hoppas de vänder någongång och ja blir klar med de nån gång.. Kram!

2012-01-03 @ 06:07:30
URL: http://lindalila.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0