tristessa

Efter två dagar av tapetsering och fula ord kom min mamma och pappa för att inspektera.
Mamma och jag sätter oss vid köksbordet och frågor helt plötsligt:
- Inte var du mobbad i skolan?
Var det där inte:t kom ifrån har jag ingen aning.
- Jo, svarade jag.

Ett ämne som jag har vägrat ta i eller ens tänka på förrän nu.
För hur stor del jag hade i det, eller hur oskyldig jag än var i allt är hela upplevelsen genant.
Eftersom det har kränkt hela min självbild.
Den tiden har förnedrat hela mitt JAG.

Mamma bad om ursäkt för att hon inte visste och för att hon inte hade sett.
Kanske blundade hon för mina dalande betyg, och kanske trodde hon att det bara var jag som var omöjlig när jag började skolka mer och mer.

Men hur berättar man för sin mamma att man är mobbad och utstött?
Att hennes dotter som hon älskar och har uppfostrat inte duger.
Att samhället har underkänt hennes uppgift som mamma.

Då när jag var 13 år var jag inte stark nog att slåss för mig själv.
Jag vände ilskan mot mig själv och började tro på vad några äldre killar sa åt mig den där gången dom tryckte in mig i ett hörn och skrek att jag var ful, äcklig och en jude-hora.
Jag var tydligen vidrig och borde ta livet av mig.
Så hur skulle jag kunna berätta för mamma som grät över mina randiga armar?


Alla växer upp mer eller mindre, men än har jag inte återfått mitt självförtroende.
När jag ser mig i spegeln ekar orden jag dagligen fick höra i skolan, komplexen de gav mig finns fortfarande kvar.
Vissa har bett om ursäkt, andra har inte mognat mer än att de fortfarande tittar snett på mig.