Jag viftar med armarna och börsnissarna runkar
Jag kommer från en familj där man kan vifta med armarna på ett sydlänskt sätt för att få sin åsikt hörd.
En familj där ingen åsikt är den andra lik, men alla är lika accepterade.
Inget ämne är tabu, det enda som är oacceptabelt är att inte tycka.
"Jag vet inte" finns inte.
Ett uppfostringssätt som jag lärde mig ganska snabbt inte är så accepterat.
För i Sverige är det fult att diskutera politik och religion.
När valtiderna är här kniper folk igen käften, deras åsikter är privata och att fråga någon vad personen ifråga ska rösta på är helt enkelt plumpt och ofint.
Ja, jag är plump och ofin. Ifrågasätter, reagerar, tänker och funderar högt.
Viftar med armarna och himlar med ögonen.
I Röda Ådalen, medans resten av Sverige har blått blod.
Borgerlig vänster och Moderaterna är tydligen ett arbetarparti numera på något schitzofrent vis.
Proggarna har blivit gamla och högutbildade, med kostymer och välklippta frisyrer. Sitter med studielån och drar sitt strå till kapitalismen.
Punkarna är medelålders och har insett att säkerhetsnålar i kinderna är ohygieniskt och en resa till Thailand är mycket mer kultiverat än Ebba Grön.
Thåström sjunger om Gud, för när Fan är gammal blir han religiös.
När man tappar ungdomens ideal och drömmar kanske Gud är det enda hoppet.
Jag drömmer mig tillbaka till ett litet flickrum i slutet av 90-talet med pappas Lp-spelare som spyr ut 70-talets vänsterpropaganda.
Lp-spelaren är utbytt till Spotify och vänsterpropagandan är gammal och förlegat liksom jag.
Likgiltigheten börjar bygga på i mitt huvud, men ibland är jag 17 år igen och viftar med armarna och skriker åt orättvisorna och spyr galla över världen runt mig medans börsnissarna runkar.
En familj där ingen åsikt är den andra lik, men alla är lika accepterade.
Inget ämne är tabu, det enda som är oacceptabelt är att inte tycka.
"Jag vet inte" finns inte.
Ett uppfostringssätt som jag lärde mig ganska snabbt inte är så accepterat.
För i Sverige är det fult att diskutera politik och religion.
När valtiderna är här kniper folk igen käften, deras åsikter är privata och att fråga någon vad personen ifråga ska rösta på är helt enkelt plumpt och ofint.
Ja, jag är plump och ofin. Ifrågasätter, reagerar, tänker och funderar högt.
Viftar med armarna och himlar med ögonen.
I Röda Ådalen, medans resten av Sverige har blått blod.
Borgerlig vänster och Moderaterna är tydligen ett arbetarparti numera på något schitzofrent vis.
Proggarna har blivit gamla och högutbildade, med kostymer och välklippta frisyrer. Sitter med studielån och drar sitt strå till kapitalismen.
Punkarna är medelålders och har insett att säkerhetsnålar i kinderna är ohygieniskt och en resa till Thailand är mycket mer kultiverat än Ebba Grön.
Thåström sjunger om Gud, för när Fan är gammal blir han religiös.
När man tappar ungdomens ideal och drömmar kanske Gud är det enda hoppet.
Jag drömmer mig tillbaka till ett litet flickrum i slutet av 90-talet med pappas Lp-spelare som spyr ut 70-talets vänsterpropaganda.
Lp-spelaren är utbytt till Spotify och vänsterpropagandan är gammal och förlegat liksom jag.
Likgiltigheten börjar bygga på i mitt huvud, men ibland är jag 17 år igen och viftar med armarna och skriker åt orättvisorna och spyr galla över världen runt mig medans börsnissarna runkar.
Kommentarer
Trackback
