Revansch?
Jag var nog inte riktigt i samma liga på den tiden och jag vet inte riktigt om jag kan säga att han tillhörde min heller.
Mina kompisar pekade på honom i skolkatalogen och drömde sig bort.
Han var ju så "söt". Den mytomspunna Niklas Lundgren, med ett modell ansikte gömt bakom skärmen på en Nike-keps. Enligt tjejerna var han oemotståndlig och inget annat än en våt ouppnåelig dröm.
Se men inte röra, han tillhörde dom populära tjejerna. Tjejerna med Buffaloskor och för mycket smink.
Visst, var min fejja översminkad också men av en helt annan anledning. Jag var punkare, emo, poppare och allt det där i en enda salig röra.
Han tillhörde alltså "dom", dom som skrek hora till mig fast jag var oskuld och dom som har gett mig komplex för livet.
Jag var helt enkelt inte tillräckligt intressant för att få sitta bakom honom på hans moppe. Hålla om honom lite extra hårt och smyglukta på hans jacka, bak på Lundgrens moppe.
Jag är inte bitter för det, för jag var inte bättre själv.
Han tillhörde ju "dom" och var så utklassad som man kunde bli.
Han hade ju varken converse eller en svart lugg hängande över ögonen.
Lundgren levde för att jaga bensinpengar till sin moppe och för att få andra att köpa ut folköl. Jag levde för konsten och för patetiska dikter.
Enligt mig själv så var jag ett ungt geni som hade genomskådat samhället och vägrade att stöpas i samma form.
Den form som jag ansåg att Lundgren hade så gladeligen låtit sig stöpas i.
Men tiderna förändras och livet ändrar oss.
Tio år senare gasar han upp för min backe och hämtar mig i sin pappas Volvo.
Han hade fortfarande keps på sig och pratade samma bonniga dialekt. Den dialekt som jag förgäves har försökt att träna bort.
Jag hade fortfarande lika mycket smink som då och försökte verka svår med avancerade utlägg.
Samtidigt som jag försökte dölja att mitt liv var miserabelt och på gränsen till kaos.
Lundgren tog tillslut av sig kepsen och skrapade hål på min fasad och kanske fick han se att jag var likadan som i högstadiet. Obstinat och med humörsvängningar som en fjortis.
Bakom allt smink hittade han en skör självkänsla med brustna drömmar.
Men han stannade och hela min bild av honom förändrades.
Han var inte stöpt i samma form som alla andra, han var inte ytlig utan alldeles perfekt.
Jag fick aldrig åka på Lundgrens moppe, men jag är den som han lägger armen om när han kör sin Peugeot.
Jag fick heller aldrig hålla om honom extra hårt eller smyglukta på hans jacka, men han är den som tröstar mig nu och han är den som förvarar mina drömmar där axel blir till hals.
Mina kompisar pekade på honom i skolkatalogen och drömde sig bort.
Han var ju så "söt". Den mytomspunna Niklas Lundgren, med ett modell ansikte gömt bakom skärmen på en Nike-keps. Enligt tjejerna var han oemotståndlig och inget annat än en våt ouppnåelig dröm.
Se men inte röra, han tillhörde dom populära tjejerna. Tjejerna med Buffaloskor och för mycket smink.
Visst, var min fejja översminkad också men av en helt annan anledning. Jag var punkare, emo, poppare och allt det där i en enda salig röra.
Han tillhörde alltså "dom", dom som skrek hora till mig fast jag var oskuld och dom som har gett mig komplex för livet.
Jag var helt enkelt inte tillräckligt intressant för att få sitta bakom honom på hans moppe. Hålla om honom lite extra hårt och smyglukta på hans jacka, bak på Lundgrens moppe.
Jag är inte bitter för det, för jag var inte bättre själv.
Han tillhörde ju "dom" och var så utklassad som man kunde bli.
Han hade ju varken converse eller en svart lugg hängande över ögonen.
Lundgren levde för att jaga bensinpengar till sin moppe och för att få andra att köpa ut folköl. Jag levde för konsten och för patetiska dikter.
Enligt mig själv så var jag ett ungt geni som hade genomskådat samhället och vägrade att stöpas i samma form.
Den form som jag ansåg att Lundgren hade så gladeligen låtit sig stöpas i.
Men tiderna förändras och livet ändrar oss.
Tio år senare gasar han upp för min backe och hämtar mig i sin pappas Volvo.
Han hade fortfarande keps på sig och pratade samma bonniga dialekt. Den dialekt som jag förgäves har försökt att träna bort.
Jag hade fortfarande lika mycket smink som då och försökte verka svår med avancerade utlägg.
Samtidigt som jag försökte dölja att mitt liv var miserabelt och på gränsen till kaos.
Lundgren tog tillslut av sig kepsen och skrapade hål på min fasad och kanske fick han se att jag var likadan som i högstadiet. Obstinat och med humörsvängningar som en fjortis.
Bakom allt smink hittade han en skör självkänsla med brustna drömmar.
Men han stannade och hela min bild av honom förändrades.
Han var inte stöpt i samma form som alla andra, han var inte ytlig utan alldeles perfekt.
Jag fick aldrig åka på Lundgrens moppe, men jag är den som han lägger armen om när han kör sin Peugeot.
Jag fick heller aldrig hålla om honom extra hårt eller smyglukta på hans jacka, men han är den som tröstar mig nu och han är den som förvarar mina drömmar där axel blir till hals.
Kommentarer
Trackback
