tristessa

Jag är uppfostrad som en pojke, ni vet… Med motorsåg och meck med bilar.

Jag dricker mitt hembränt rent, bara för att liksom. Utan att göra en enda grimash!

Jag är händlig som få! Det är något jag försöker kompensera med allt för röda läppar och snygga håruppsättningar. Jag kränger på mig ett par strumpbyxor, och spatserar i klackar fastän jag inte har en aning om hur man gör.

Alla tror att jag är en fin flicka, fast jag egentligen är en skogshuggare. De smälter av mina mörka rådjursögon och mitt feta leende. Ingen vet egentligen vad som döljer sig i mina ögon, men ack så oskyldig och oskuldsfull jag ser ut. Jag är van det här dubbellivet, och jag är van att se hur alla blir förvånade över mina oanade icke ytliga talanger. Jag är inte bara snygg, jag är manlig också… Och helt plötsligt blir människor förvirrade och de ser mig som könslös, kanske till och med asexuell. - ”Hon är snygg, men hon får mig att känna mig omanlig” Vilka problem… Det är här gör till och med mig förvirrad. Jag tittar under mina armar, och helt plötsligt är Tina Turner där. Jag har liksom inga kvinnliga rutiner, vilket får min mamma att gråta. Hon har en standard kommentar som hon alltid kör med, när jag inte kan bete mig, eller råkar skrika Fitta eller något annat vårdslöst: - ”Men Madde! Du är ju tjej!” Jag vet det. Men ändå blir jag lika förvånad varje månad. Som att jag liksom har förträngt det här blodiga straffet. Jag sitter och äter kålpudding med min familj, försjunken i mina egna tankar, skriker jag mitt i en konversation: - ”Jag har mens!!” Som att jag kanske måste pränta in det i mig själv, genom att säga det högt. - ”Vad intressant”, svarar pappa jämt. - ”Kan hon vara tyst nångång?” Frågar alltid min bror. - ”Men Madde, du är ju tjej!” Säger min mamma igen, bara för att det är enligt henne olämpligt att prata om mens vid matbordet. Jag vet ju det, att jag är tjej alltså… Det är ju därför jag har mens.