tristessa

Jag värnar om min sfär och min trygghet.
Jag lallar liksom på i min värld med Rolling stones och Bob Dylan.
Jag muttrar för mig själv över dagens samhälle och längtar tillbaka till ett oupplevt 60-tal.
För det var väl bättre då? Alltså, när tjejerna badade topless utan att bry sig om hängpattar och taxöron. Jag menar då, när silikonbröst inte var ett ideal och människorna andades revolution.
Bränna bh:n och Make love not war, varför inte liksom? Kärlek och fred utan att ha vadderade kupor som skaver och kliar.
Kärlek och fred utan hårsäcksinflammerade armhålor.
Che Guevara hängde på väggen istället för Lady Gaga och läppar var inte botoxade.

Jag längtar alltså till ett mytomspunnet 60-tal då skönheten var naturlig och dess utopi var inte svåruppnådd.
Dom hade Marilyn Monroe, vi har skelett som hetsar till självsvält.

Jag vaknar upp ibland och inser att jag lever i värld som har somnat in i likgiltighet och liknar mest en tysk porrfilm.
Människor dränker sina sorger i alkohol och skjuter in hopp i venen genom en spruta.
Knaprar piller för att fly från sina känslor och springer in i väggen på arbetet.
Jag lever i en värld där människor jagar pengar istället för lycka och där kärleken är något slentriant varannan lördag efter lite lådvinsnostalgi.

Jag däremot stänger in mig i min bubbla, slänger hängpattarna över axeln och drömmer mig bort till en bättre värld.