En pojke med mens

Jag är uppfostrad som en pojke, ni vet… Med motorsåg och meck med bilar.
Jag dricker mitt hembränt rent, bara för att liksom. Utan att göra en enda grimash!
Jag är händlig som få! Det är något jag försöker kompensera med allt för röda läppar och snygga håruppsättningar. Jag kränger på mig ett par strumpbyxor, och spatserar i klackar fastän jag inte har en aning om hur man gör.
Alla tror att jag är en fin flicka, fast jag egentligen är en skogshuggare. De smälter av mina mörka rådjursögon och mitt feta leende. Ingen vet egentligen vad som döljer sig i mina ögon, men ack så oskyldig och oskuldsfull jag ser ut. Jag är van det här dubbellivet, och jag är van att se hur alla blir förvånade över mina oanade icke ytliga talanger. Jag är inte bara snygg, jag är manlig också… Och helt plötsligt blir människor förvirrade och de ser mig som könslös, kanske till och med asexuell. - ”Hon är snygg, men hon får mig att känna mig omanlig” Vilka problem… Det är här gör till och med mig förvirrad. Jag tittar under mina armar, och helt plötsligt är Tina Turner där. Jag har liksom inga kvinnliga rutiner, vilket får min mamma att gråta. Hon har en standard kommentar som hon alltid kör med, när jag inte kan bete mig, eller råkar skrika Fitta eller något annat vårdslöst: - ”Men Madde! Du är ju tjej!” Jag vet det. Men ändå blir jag lika förvånad varje månad. Som att jag liksom har förträngt det här blodiga straffet. Jag sitter och äter kålpudding med min familj, försjunken i mina egna tankar, skriker jag mitt i en konversation: - ”Jag har mens!!” Som att jag kanske måste pränta in det i mig själv, genom att säga det högt. - ”Vad intressant”, svarar pappa jämt. - ”Kan hon vara tyst nångång?” Frågar alltid min bror. - ”Men Madde, du är ju tjej!” Säger min mamma igen, bara för att det är enligt henne olämpligt att prata om mens vid matbordet. Jag vet ju det, att jag är tjej alltså… Det är ju därför jag har mens.
 
image2227

Stolt!

Jag förstår inte varför det är så lätt att bry sig om vad andra säger?

Jag har tragglat med skolan i två år och gett upp flera gånger.
Men idag tog jag mig äntligen i kragen och gjorde klart uppgifterna jag hade kvar.
Efteråt har jag svävat på moln och känt mig så himla stolt över att ha presterat något.
Det senaste året har jag levt i någon slags grå dimma och bara skitit i allt.
Allt har varit meningslöst, men jag har sakta men säkert kämpat mig upp ur den där dyn.
Jag har inte orkat ta tag i allt på en gång utan gjort en sak i taget.
Skolan har liksom varit längst ner på prioriteringslistan.
Jag har gjort några uppgifter då och då när orken har funnits vilket har lett till att jag idag blev klar. För att jag vet att om jag hade stressat mig igenom uppgifterna hade jag gått in i väggen igen och återigen hamnat på ruta ett. Vilket jag absolut inte vill riskera och jag vet att mina nära och kära inte skulle vilja se mig som jag var för några månader sedan.

Jag är tacksam för alla som har grattat mig, för de flesta vet hur mycket jag har kämpat.
Jag suger åt mig all beröm och känner mig för första gången på länge riktigt stolt.

Iallafall blir jag förbannad på mig själv att jag låter mig slås ner av andras elaka kommentarer.
Ett spydigt grattis får mig mer ur balans än tusen uppmuntrande gratulationer.
Personens ord ekar i mitt huvud att min bedrift inte är någonting att fira för jag borde ha klarat av det för längesedan.
Ja, jag borde kanske ha klarat det för längesedan. Men den här personen vet mer än någon annan vad jag skulle kunna ha riskerat om jag hade stressat fram det här.
Men bättre sent än aldrig som pappa sa.


Jag förstår bara inte vad det är som gör att någon är så bitter att man inte kan glädjas åt andras lycka? Att någon är så egoistisk att det inte går att tänka sig in i någon annans situation? Dessutom trodde jag att jag hade koll på vad för slags människor jag har i mitt liv, vilket gör att jag blir ännu mer förbannad av att så är inte fallet.
Det gör mig ännu mer förbannad att jag sjunker ner på den här människans nivå och försöker förklara mig.

Mobbad

Efter två dagar av tapetsering och fula ord kom min mamma och pappa för att inspektera.
Mamma och jag sätter oss vid köksbordet och frågor helt plötsligt:
- Inte var du mobbad i skolan?
Var det där inte:t kom ifrån har jag ingen aning.
- Jo, svarade jag.

Ett ämne som jag har vägrat ta i eller ens tänka på förrän nu.
För hur stor del jag hade i det, eller hur oskyldig jag än var i allt är hela upplevelsen genant.
Eftersom det har kränkt hela min självbild.
Den tiden har förnedrat hela mitt JAG.

Mamma bad om ursäkt för att hon inte visste och för att hon inte hade sett.
Kanske blundade hon för mina dalande betyg, och kanske trodde hon att det bara var jag som var omöjlig när jag började skolka mer och mer.

Men hur berättar man för sin mamma att man är mobbad och utstött?
Att hennes dotter som hon älskar och har uppfostrat inte duger.
Att samhället har underkänt hennes uppgift som mamma.

Då när jag var 13 år var jag inte stark nog att slåss för mig själv.
Jag vände ilskan mot mig själv och började tro på vad några äldre killar sa åt mig den där gången dom tryckte in mig i ett hörn och skrek att jag var ful, äcklig och en jude-hora.
Jag var tydligen vidrig och borde ta livet av mig.
Så hur skulle jag kunna berätta för mamma som grät över mina randiga armar?


Alla växer upp mer eller mindre, men än har jag inte återfått mitt självförtroende.
När jag ser mig i spegeln ekar orden jag dagligen fick höra i skolan, komplexen de gav mig finns fortfarande kvar.
Vissa har bett om ursäkt, andra har inte mognat mer än att de fortfarande tittar snett på mig.








Jag viftar med armarna och börsnissarna runkar

Jag kommer från en familj där man kan vifta med armarna på ett sydlänskt sätt för att få sin åsikt hörd.
En familj där ingen åsikt är den andra lik, men alla är lika accepterade.
Inget ämne är tabu, det enda som är oacceptabelt är att inte tycka.
"Jag vet inte" finns inte.

Ett uppfostringssätt som jag lärde mig ganska snabbt inte är så accepterat.
För i Sverige är det fult att diskutera politik och religion.
När valtiderna är här kniper folk igen käften, deras åsikter är privata och att fråga någon vad personen ifråga ska rösta på är helt enkelt plumpt och ofint.

Ja, jag är plump och ofin. Ifrågasätter, reagerar, tänker och funderar högt.
Viftar med armarna och himlar med ögonen.
I Röda Ådalen, medans resten av Sverige har blått blod.
Borgerlig vänster och Moderaterna är tydligen ett arbetarparti numera på något schitzofrent vis.
Proggarna har blivit gamla och högutbildade, med kostymer och välklippta frisyrer. Sitter med studielån och drar sitt strå till kapitalismen.
Punkarna är medelålders och har insett att säkerhetsnålar i kinderna är ohygieniskt och en resa till Thailand är mycket mer kultiverat än Ebba Grön.
Thåström sjunger om Gud, för när Fan är gammal blir han religiös.
När man tappar ungdomens ideal och drömmar kanske Gud är det enda hoppet.


Jag drömmer mig tillbaka till ett litet flickrum i slutet av 90-talet med pappas Lp-spelare som spyr ut 70-talets vänsterpropaganda.
Lp-spelaren är utbytt till Spotify och vänsterpropagandan är gammal och förlegat liksom jag.
Likgiltigheten börjar bygga på i mitt huvud, men ibland är jag 17 år igen och viftar med armarna och skriker åt orättvisorna och spyr galla över världen runt mig medans börsnissarna runkar.


Slänger hängpattarna över axeln:

Jag värnar om min sfär och min trygghet.
Jag lallar liksom på i min värld med Rolling stones och Bob Dylan.
Jag muttrar för mig själv över dagens samhälle och längtar tillbaka till ett oupplevt 60-tal.
För det var väl bättre då? Alltså, när tjejerna badade topless utan att bry sig om hängpattar och taxöron. Jag menar då, när silikonbröst inte var ett ideal och människorna andades revolution.
Bränna bh:n och Make love not war, varför inte liksom? Kärlek och fred utan att ha vadderade kupor som skaver och kliar.
Kärlek och fred utan hårsäcksinflammerade armhålor.
Che Guevara hängde på väggen istället för Lady Gaga och läppar var inte botoxade.

Jag längtar alltså till ett mytomspunnet 60-tal då skönheten var naturlig och dess utopi var inte svåruppnådd.
Dom hade Marilyn Monroe, vi har skelett som hetsar till självsvält.

Jag vaknar upp ibland och inser att jag lever i värld som har somnat in i likgiltighet och liknar mest en tysk porrfilm.
Människor dränker sina sorger i alkohol och skjuter in hopp i venen genom en spruta.
Knaprar piller för att fly från sina känslor och springer in i väggen på arbetet.
Jag lever i en värld där människor jagar pengar istället för lycka och där kärleken är något slentriant varannan lördag efter lite lådvinsnostalgi.

Jag däremot stänger in mig i min bubbla, slänger hängpattarna över axeln och drömmer mig bort till en bättre värld.




Revansch?

Jag var nog inte riktigt i samma liga på den tiden och jag vet inte riktigt om jag kan säga att han tillhörde min heller.
Mina kompisar pekade på honom i skolkatalogen och drömde sig bort.
Han var ju så "söt". Den mytomspunna Niklas Lundgren, med ett modell ansikte gömt bakom skärmen på en Nike-keps. Enligt tjejerna var han oemotståndlig och inget annat än en våt ouppnåelig dröm.
Se men inte röra, han tillhörde dom populära tjejerna. Tjejerna med Buffaloskor och för mycket smink.
Visst, var min fejja översminkad också men av en helt annan anledning. Jag var punkare, emo, poppare och allt det där i en enda salig röra.
Han tillhörde alltså "dom", dom som skrek hora till mig fast jag var oskuld och dom som har gett mig komplex för livet.
Jag var helt enkelt inte tillräckligt intressant för att få sitta bakom honom på hans moppe. Hålla om honom lite extra hårt och smyglukta på hans jacka, bak på Lundgrens moppe.

Jag är inte bitter för det, för jag var inte bättre själv.
Han tillhörde ju "dom" och var så utklassad som man kunde bli.
Han hade ju varken converse eller en svart lugg hängande över ögonen.
Lundgren levde för att jaga bensinpengar till sin moppe och för att få andra att köpa ut folköl. Jag levde för konsten och för patetiska dikter.
Enligt mig själv så var jag ett ungt geni som hade genomskådat samhället och vägrade att stöpas i samma form.
Den form som jag ansåg att Lundgren hade så gladeligen låtit sig stöpas i.

Men tiderna förändras och livet ändrar oss.
Tio år senare gasar han upp för min backe och hämtar mig i sin pappas Volvo.
Han hade fortfarande keps på sig och pratade samma bonniga dialekt. Den dialekt som jag förgäves har försökt att träna bort.
Jag hade fortfarande lika mycket smink som då och försökte verka svår med avancerade utlägg.
Samtidigt som jag försökte dölja att mitt liv var miserabelt och på gränsen till kaos.

Lundgren tog tillslut av sig kepsen och skrapade hål på min fasad och kanske fick han se att jag var likadan som i högstadiet. Obstinat och med humörsvängningar som en fjortis.
Bakom allt smink hittade han en skör självkänsla med brustna drömmar.

Men han stannade och hela min bild av honom förändrades.
Han var inte stöpt i samma form som alla andra, han var inte ytlig utan alldeles perfekt.

Jag fick aldrig åka på Lundgrens moppe, men jag är den som han lägger armen om när han kör sin Peugeot.
Jag fick heller aldrig hålla om honom extra hårt eller smyglukta på hans jacka, men han är den som tröstar mig nu och han är den som förvarar mina drömmar där axel blir till hals.



Från stilettklack till foppatoffla

Det är väl ungefär den vändningen som mitt liv har tagit.
Jag har bytt ut klackarna mot foppatofflor, mina strumpbyxor mot långkalsingar.
Alla mina klänningar hänger i tryckt förvar och är utbytta mot mjukisbyxor och luvtröjor.
Dom vadderade spetsbh:arna kliar och skaver.
Mina stora örhängen är i vägen och drar i öronen.
När jag sminkar mig kliar kajalen.
Naglarna är kortklippta och mina ben börjar likna min farmors skur-kärringsben.
Tina Turner har bosatt sig under mina armar.
Från diva till trailertrash.

För första gången på över tio år skiter jag fullständigt i hur jag ser ut.
Vilket är en enorm befrielse!
Jag lever hippieliv i Västhammar och trivs med det.


Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0